Mumier: Etymologi och Mumiehistorier

Ordet "mumie" härstammar från arabiska mūmiyyah [مومية], vilket betyder bitumen, en form av asfalt, ytterst från persiska mūmiya. För detta ämne, som kom från Mumieberget i Persien, tillskrevs starka medicinska egenskaper. Det var exklusivt, sällsynt och svårt att få tag på. När araberna, som ivrigt åtrådde bitumen för många krämpor, invaderade Egypten, fick de idén att egyptiska mumier, som var svarta som ämnet från Mumieberget, ska ha beretts med bitumen. Således kom de inslagna liken i Egypten att kallas mumier. Och om du undrar: ja, malda mumier användes som medicin, som mūmiyyah, bitumen. Men det var fel. Mumierna bereddes med natron, inte med bitumen, och det är en helt annan substans.

"Det finns inget botemedel säkrare och mer passande för den mänskliga kroppen

än den mänskliga kroppen i sig själv, reducerad till ett läkemedel."

(Paracelsus, 1500-talet)

Malda mumier användes också som pigment. Det gav färgen "mumiebrun" [mummy brown], som ibland kallas "caput mortuum" - även om det senare normalt betecknar ett annat pigment.

Vem har inte hört talas om fiktiva skräckhistorier som involverar mumier? Men trodde du att det är en modern uppfinning? Det är det faktiskt inte. De gamla egyptierna själva producerade sådana berättelser, ofta med en historisk person som huvudperson: nämligen Ramses II:s fjärde son, Setne Khamwas, en mycket respekterad överstepräst i Memphis.

Moderna berättelser om mumier handlar ibland om Aztekmumier, och det är ett faktum att Aztekerna också praktiserade mumifiering. Med tanke på en trolig kulturell länk mellan det gamla Egypten och Maya, som leder vidare till Aztekerna, en slutsats man kan dra av besläktade skrivsystem och vissa kalendariska detaljer, är det lätt att anta att detta återspeglar ett arv från Egypten. Men det är långt ifrån säkert. De äldsta kända mumierna man hittills funnit fanns inte i Egypten, utan i Chile, där Chinchorrofolket utövade mumifiering så långt tillbaka som ca. 5050 f. Kr.

Läs samtliga artiklar med etiketten "mumie".

De Gamla Egyptiernas Hårfärg - Rödhåriga Mumier

Hårfärg, innan den blir grå, bestäms av det ärvda förhållandet mellan två former av melanin: eumelanin och pheomelanin. Den förstnämnda ger svart och mörkbrun, den senare ger rödaktig eller gulaktig färg.

Observationen att vissa egyptiska mumier har bevarat rött hår, eller till och med blont, har i vissa kretsar gett upphov till en myt att de var rödhåriga eller blonda i livet. Det finns en annan anledning. Det röda pigmentet, pheomelanin, bryts ned långsammare än eumelanin. Medan färgen under århundraden och årtusenden bleknar genom oxidation, kommer den röda färgen att stanna kvar längre än den brunsvarta. Det är bara det röda pigmentet, och i vissa fall det blonda, kvar idag. Det betyder inte nödvändigtvis att det inte fanns andra pigment då människorna levde. I själva verket finns det inget som tyder på att de gamla egyptierna skulle ha haft något annat än mörkt hår.

Läs samtliga artiklar med etiketten "mumie".

Mumifiering: Balsameringsprocessen

Det finns ingen enskild källa som förklarar hela balsameringsprocessen i detalj, men en ganska komplett bild kan erhållas genom att plocka bitar från olika källor. Den mest omfattande beskrivningen kan hittas i Herodotos skrifter. Det finns skillnader i detaljer beroende på vilken period man tittar på och även beroende på den avlidnes sociala rang. Det är alltid klokt att inse att allt bygger på tolkningar av olika källor och moderna experiment med balsamering, och att det finns utrymme för misstag. Det följande verkar dock vara en ganska bra beskrivning av förfarandet som det har förståtts.

Först tog balsamerarna kroppen till ett reningstält [ibu]. Där tvättades kroppen varefter den behandlades med heliga oljor. Därefter togs den till balsameringspalatset  [wabet]. Med samma precision i såväl kirurgi som ritual, började prästerna processen. De skar upp kroppen på bukens vänstra sida. Alla organ utom hjärta och njurar (hjärta eftersom det ansågs alltför viktigt, centrum för känslor, tankar och förnuft, njurar eftersom de ansågs obetydliga) togs bort, sedan ägde torkning med natron rum. Efter 40 dagar togs natronet bort, och kroppen togs till skönhetens hus [nefer]. Där stoppades den upp med linne, eller ibland sågspån, lera eller sand. Oljor gnuggades in i kroppen, såren förseglades med vax och hela kroppen täcktes med harts. Ytan färgades (ibland): gult för kvinnor, rött för män. Slutligen insveptes kroppen i flera lager linneduk, som ofta var försedd med magiska inskriptioner - och amuletter placerades mellan banden. Det sista steget var att sätta på en dödsmask.

När organ avlägsnades, bevarade man fyra av dem i kanoper: lever, tarmar, lungor och mage. Varje organ skyddades av en av Horus fyra söner: Imsety skyddade levern, Qebehsenuef tarmarna, Hapy lungorna, och Duamutef magen.

Mumifieringsprocessen förändrades över tiden. I ett senare skede började man lägga tillbaka avlägsnade och torkades organ till den torkade kroppen i stället för att lagra dem separat i kanoper.

Under Mellersta riket avlägsnas även hjärnan. Den upplöstes och drogs ut genom näsan. Den tomma skallen fylldes med harts.

Hela processen tog 70 dagar, torkningen tog i sig själv tog 40 dagar. De 70 dagarna bestäms lika mycket av ritual som av den fysiska processen att torka och svepa ett lik. I själva verket var det troligen en anpassning till hundstjärnan, Sirius; tiden från när den försvann ur sikte tills den återvände var 70 dagar. En astronomisk återspegling av död och återfödelse.

Läs också:
Kanop
Om varför en mumie ser ut som den gör i Den Ursprungliga Egyptiska Mumien
Om Sirius, Hundstjärnan

Den Urprungliga Egyptiska Mumien

I allmäna medvetandet finns det framför allt två saker som sätts i samband med det gamla Egypten: pyramider och mumier. På sätt och vis är det konstigt, för varken pyramider eller mumier är unika för Egypten. Pyramiderna där är större än någon annanstans, det är sant, men hur är det med mumier? Det finns faktiskt mumier från Kina till Anderna. Så vad är så speciellt med dem i Egypten?

Jag tror att det har att göra med ramverket: de underliggande myterna; sarkofagerna; rikedomarna runt dem, nuvarande eller tidigare, verkliga eller inbillade, och mysteriet med en kultur (och dess kult) som existerade längre än någon annan hittills i historien. Mycket längre, enligt min mening, än akademisk egyptologi ännu ens är nära att föreställa sig. En civilisation som visserligen formellt avslutades med Cleopatras död, men vars rester fortfarande kan hittas i vardagskulturen i Egypten idag. För att inte tala om hur det gamla Egypten påverkat alla den gamla världens efterföljande civilisationer väster om Indien.

Men vad är en mumie och vad är mumifiering? Och varför är mumien inlindad i bandage?

Rent allmänt är mumifeiring bevarandet av en död kropp. Det kan ske genom till exempel frysning eller torkning. Den egyptiska metoden var baserad på torkning med hjälp av natron. Den består av natriumkarbonat, vilket torkade kroppen genom att dra ut vatten; natriumbikarbonat, som skapade en alkalisk miljö, olämplig för nedbrytande bakterier och svampar; och vidare av natriumklorid och natriumsulfat.

Karaktäristiskt för en egyptisk mumie är bandaget i vilket den är lindad, och det är där av en speciell anledning. Det avspeglar en av de viktigaste händelserna i egyptisk mytologi, en händelse på vilken hela det faraoniska systemet vilade. Den ursprungliga mumien är Osiris, och Osirismyten berättar varför han bandagerades på det viset. Mycket, mycket kortfattat lyder den i en variant så här:

Osiris, som var kung, dödades av sin avundsjuka (halv-) bror Set. Osiris maka och syster, Isis, hittade hans kropp och återställde honom till livet tillräckligt länge för att avla ett barn: Horus, hämnaren. Set fann senare Osiris kropp och skar den i 14 delar och spred ut delarna över Egypten. Isis samlade delarna och band dem samman, och där kom det ursprungliga bandaget. I själva verket fann hon endast 13 delar, den 14: e, Osiris fallos, lät hon göra i guld. Med rätt ritual återupplivades Osiris (i viss rituell mening) och kunde få en ordentlig begravning så att han kunde nå livet efter detta. I den Nedre Världen blev han de dödas gud.

Det finns lite olika varianter av myten, som omnämns i flera källor.

En variant säger att Osiris fallos åts upp av fiskar i Nilen och att det därför skulla ha funnits ett tabu mot att äta fisk. Andra varianter hävdar att den återfanns oskadad. Och antalet delar till vilket Osiris kropp styckades, anges ibland som 42, vilket skulle motsvara antalet provinser i Egypten. Det är också oklart om Set styckade kroppen före avlandet av Horus eller efter. 

Alla varianterna har dock huvudpunkterna gemensamt: Osiris mördas av Set, Isis återuppväcker honom tillräckligt för att avla Horus, samt att Isis binder ihop delarna av den styckade kroppen med linnebindor.

Osiris bandagerade kropp är den ursprungliga egyptiska mumien, med dess typiska lindning. Och på Osiris och Horus var den faraoniska legitimiteten baserad.

Läs också:
Mumifiering: Balsameringsprocessen