Smutsgam - Egyptian Vulture

Man kanske kan undra vad smutsgamen (Neophron percnopterus) har med Egypten att göra, men trots det på svenska nedlåtande namnet, har den stor kulturhistorisk betydelse. Arten finns i Medelhavsomtrådet och österut till Indien. Tyvärr har individantalet på några decennier minskat drastiskt; idag är smutsgamen akut utrotningshotad i hela sitt utbredningsområde.

Egyptian Vulture

Photo: Wildfaces/Pixabay (CC0/Public Domain)

 

 
På engelska kallas denna rovfågel "Egyptian vulture" och ibland Pharaoh's chicken. Den anses tillhöra den äldsta grenen i gamarnas evolution.

Namnet Neophron, kommer från grekisk mytologi och det finns en makaber historia om detta.

Aegypios, Neophrons vän, hade en kärlekshistoria med Timandra, Neophrons mor. Neophron var upprörd över detta förhållande och ville hämnas. Han, i sin tur, lyckades förleda Aegypios mor, Bulis, och få henne att gå in i det mörka rum där Timandra och Aegypios snart skulle mötas. Därefter fördröjde han sin mors inträde i rummet samtidigt som han fick Aegypios att gå in och, av misstag, ha sex med sin egen mor. När Bulis, Aegypios mor, upptäckte detta, stack hon ut sin sons ögon och begick därefter självmord.

Aegypios bad Zeus om hämnd, varpå Zeus förvandlade Aegypios och Nephron till gamar.

Egyptian Vulture

Photo: fda54/Pixabay (CC0/Public Domain)

Den andra delen av namnet Neophron percnopterus, betyder "svartvingad". Benämningen kommer från Linné, som 1758 (i tionde upplagan av Systema Naturae), gav fågeln det systematiska namnet Vultur percnopterus.

 

Att kalla smutsgamen "svartvingad" låter överdrivet - men trots att en vuxen fågel är huvudsakligen vit, har den svarta fjädrar på vingarna.

I det gamla Egypten var gamen en kunglig symbol, helgad åt Isis, och Faraonisk lag beskyddade den. På den tiden lär den ha varit en vanlig syn på gatorna i städer.

Från ett tempel i Kom Ombo

Photo: LorettaLynn/Pixabay (CC0/Public Domain)

Gamen associerades också med gudinnorna Mut och Nekhbet, och den finns också som hieroglyfiskt tecken. Uniliteralt står det för det glottala ljudet /ɑː/.

I Biblen omnämns smutsgamen under sitt hebreiska namn, racham, eller rachamah. På arabiska kallas den al-rakhmat al-misriyya.

Mors Dag (Eid el-Umm)

Den 21 mars varje år det mors dag [Eid el-Umm] i Egypten. Dagen upplevs av många egyptier som viktig och de flesta mödrar uppvaktas på ett eller annat sätt.

Fastän internationellt morsdagsfirande kanske har sitt verkliga ursprung i det gamla Egypten, i ett årligt firande av Isis, moderskapets och hustruskapets gudinna, introducerades det moderna mors dag i Egypten av journalisten Mustafa Amin. Det firades första gången 1956, då inspirerat av amerikanskt morsdagsfirande. Det finns inga inslag av nånting som för en utomstående betraktare är speciellt intressant.

Den Urprungliga Egyptiska Mumien

I allmäna medvetandet finns det framför allt två saker som sätts i samband med det gamla Egypten: pyramider och mumier. På sätt och vis är det konstigt, för varken pyramider eller mumier är unika för Egypten. Pyramiderna där är större än någon annanstans, det är sant, men hur är det med mumier? Det finns faktiskt mumier från Kina till Anderna. Så vad är så speciellt med dem i Egypten?

Jag tror att det har att göra med ramverket: de underliggande myterna; sarkofagerna; rikedomarna runt dem, nuvarande eller tidigare, verkliga eller inbillade, och mysteriet med en kultur (och dess kult) som existerade längre än någon annan hittills i historien. Mycket längre, enligt min mening, än akademisk egyptologi ännu ens är nära att föreställa sig. En civilisation som visserligen formellt avslutades med Cleopatras död, men vars rester fortfarande kan hittas i vardagskulturen i Egypten idag. För att inte tala om hur det gamla Egypten påverkat alla den gamla världens efterföljande civilisationer väster om Indien.

Men vad är en mumie och vad är mumifiering? Och varför är mumien inlindad i bandage?

Rent allmänt är mumifeiring bevarandet av en död kropp. Det kan ske genom till exempel frysning eller torkning. Den egyptiska metoden var baserad på torkning med hjälp av natron. Den består av natriumkarbonat, vilket torkade kroppen genom att dra ut vatten; natriumbikarbonat, som skapade en alkalisk miljö, olämplig för nedbrytande bakterier och svampar; och vidare av natriumklorid och natriumsulfat.

Karaktäristiskt för en egyptisk mumie är bandaget i vilket den är lindad, och det är där av en speciell anledning. Det avspeglar en av de viktigaste händelserna i egyptisk mytologi, en händelse på vilken hela det faraoniska systemet vilade. Den ursprungliga mumien är Osiris, och Osirismyten berättar varför han bandagerades på det viset. Mycket, mycket kortfattat lyder den i en variant så här:

Osiris, som var kung, dödades av sin avundsjuka (halv-) bror Set. Osiris maka och syster, Isis, hittade hans kropp och återställde honom till livet tillräckligt länge för att avla ett barn: Horus, hämnaren. Set fann senare Osiris kropp och skar den i 14 delar och spred ut delarna över Egypten. Isis samlade delarna och band dem samman, och där kom det ursprungliga bandaget. I själva verket fann hon endast 13 delar, den 14: e, Osiris fallos, lät hon göra i guld. Med rätt ritual återupplivades Osiris (i viss rituell mening) och kunde få en ordentlig begravning så att han kunde nå livet efter detta. I den Nedre Världen blev han de dödas gud.

Det finns lite olika varianter av myten, som omnämns i flera källor.

En variant säger att Osiris fallos åts upp av fiskar i Nilen och att det därför skulla ha funnits ett tabu mot att äta fisk. Andra varianter hävdar att den återfanns oskadad. Och antalet delar till vilket Osiris kropp styckades, anges ibland som 42, vilket skulle motsvara antalet provinser i Egypten. Det är också oklart om Set styckade kroppen före avlandet av Horus eller efter. 

Alla varianterna har dock huvudpunkterna gemensamt: Osiris mördas av Set, Isis återuppväcker honom tillräckligt för att avla Horus, samt att Isis binder ihop delarna av den styckade kroppen med linnebindor.

Osiris bandagerade kropp är den ursprungliga egyptiska mumien, med dess typiska lindning. Och på Osiris och Horus var den faraoniska legitimiteten baserad.

Läs också:
Mumifiering: Balsameringsprocessen

Sothis

Jag har tidigare skrivit om Anubis och Wepwawet, men det finns ytterligare en fornegyptisk gudomlighet som åtminstone ibland associeras med en hund: Sopdet, "skicklig kvinna". Det grekiska namnet är Sothis. Gudinnan associerades med Sirius, stjärnan som markerade Nilens översvämning och nyåret.

Sopdet blev med tiden alltmer associerad med Isis, fastän hon i pyramidtexterna beskrivs som Osiris dotter (Isis var Osiris syster och maka).

Fastän från början avbildad som ko, senare som en kvinna med Övre Egyptens vita krona, kom Sothis ibland att avbildas som en hund. Senare, under Grekisk-Romersk tid, avbildades hon mest som ridande på en hund.

Centrum för kulten av Sothis var Saft-el-Hinna, nära nuvarande Zagazig i Nildeltat.

Det bör påpekas att den äldsta traditionen associerar Sirius med Sihor, som är ett annat namn på Anubis, en annan hund.

Namnet Sothis har givit namn åt vad som på Engelska kallas "Sothic cycle" eller "Canicular period" [från Latin "canis", hund]. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några svenska termer för detta.

En "Sothic cycle" eller en "Canicular period" är 1460 år. Det är den tid som det enligt beräkningar tar mellan de tillfällen då Sirius heliakiska uppgång sker exakt vid början av det civila året enligt den fornegyptiska kalendern. Det förskjuter sig nämligen något varje år pga av kalendern inte är exakt. Den ger året exakt 365 dagar, så det blir en förskjutning på en dag varje fyraårsperiod.

Astronomiskt kan man uttrycka det som den period det tog innan Sirius återigen intog samma position i relation till solen.

Det finns dock betydande problem med att försöka beräkna längden av en "Sothic cycle" och frågan har inte slutgiltigt lösts. Tyvärr har den betydelse för kronologin, som för det gamla Egypten är mycket svårutredd.

Läs också:
Egyptisk Värmerbölja, Sirius och Hunddagarna
Anubis
Wepwawet & Khentymentiu
Hundar i det gamla Egypten

Egyptisk Värmebölja, Sirius och Hunddagarna

Värmebölja

Det har just varit värmebölja i Egypten. Den som aldrig varit här tror gärna att det är samma soliga väder året om, men det är det finns årstidsväxlingar här också. Juli och Augusti är vanligtvis olidligt heta. Den som varit här under den tiden talar gärna om helveteshetta. Enligt egyptiska hälsoministeriet har mer än 108 personer avlidit av värmen under de senaste veckorna. Det verkliga antalet är sannolikt många gånger större. I Egypten finns ingen pålitlig statistik om nånting. Staten här har inte samma insyn i allt som händer som den har i Sverige. Ute i byarna dör folk och begravs snabbt och ingen frågar efter dödsorsak. Än mindre kommer de med i statistiken.

Man kan säga att vi just upplever Hunddagarna. Det är ett begrepp som finns på flera stora europeiska språk. På engelska kallas det "dog days", och det är ett gammalt begrepp som européerna ärvt från antikens romare, som kallade det "dies caniculares" [från Latin "canis", hund]. Romarna associerade hunddagarna med hetta, föruttnelse, sjukdom och död.

Men varifrån fick romarna begreppet? Och vad har dagarna med hundar att göra?  

De frågorna leder oss till det gamla Egypten. Romarna ärvde praktiskt taget alla sina kalendariska begrepp från Egypten, och så är fallet här också.

Sirius, en andra sol

Sirius är den klarast lysande stjärnan på himlavalvet. I gamla tider trodde många folkslag att den ökade solskenets hetta när den var i konjunktion med solen, dvs då solen och Sirius ligger åt samma håll från jorden sett. Romarna trodde detta, och så gjorde de gamla egyptierna.

De gamla egyptiernas år var sideriskt [engelska: sidereal]. Det är ett solår som också tar hänsyn till då någon fixstjärnas heliakiska uppgång, dvs då den blir synlig ovan horisonten vid eller strax före soluppgången efter att under en tid inte ha varit synlig alls. I deras fall var fixstjärnan Sirius. I Fornegypten markerades nyåret av Sirius heliakiska uppgång.

Sirius, Hundstjärnan

Sirius är den starkast lysande stjärnan i stjärnbilden "Stora Hunden" [Canis Major], och Sirius kallas ibland Lilla Hunden eller Hundstjärnan. Vad romarna kallade hunddagarna, var dagarna just innan och efter Sirius heliakiska uppgång. Ibland säger man att det var 20 dagar innan och 20 dagar efter.

Namnet Sirius fick stjärnan av egyptierna, som döpte den efter en hundgud, Sihor, vilket är ett annat namn på Anubis (en gud med hund- eller schakalhuvud). En annan egyptisk tradition kopplar ihop Sirius med gudinnan Isis och Osirismyten. Sirius försvinner i 70 dagar innan sin heliakala uppgång. I egyptisk mytologi motsvaras det av de 70 dagar Isis vistades i avskildhet innan hon födde Horus. Samma 70 dagar reflekteras i det att en farao begravdes 70 dagar efter sin död, fastän mumifieringen inte tog hela den tiden. En symbol för död och uppståndelse: Farao återföds till livet efter detta, samma sak sker på ett stellärt plan.

Före romersk tid var Hundstjärnan en god kraft. För Egyptierna förebådade den Nilens årliga översvämning, viktig för Egyptens överlevnad, och den var en symbol för återfödelse. Romarna däremot såg det som en dålig kraft, nånting de associerade med sjukdom, depression, ruttnande mat, död och förfall. Det är den uppfattning som fortfarande lever kvar.

Rötmånaden

På svenska motsvaras hunddagarna närmast av rötmånaden, även om effekten blir mildare i ett klimat som det svenska. Man kan ju fråga sig varför sammanhanget med hunden aldrig riktigt slagit igenom i nordligaste Europa. "Hundedagarne" nämns visserligen i den svenska Bondepraktikan, men man talar hellre om rötmånaden, åtminstone i nutid. Annat är det i Frankrike, där hundassociationen vuxit ur de speciella sommardagarna och blivit ett ord för värmebölja i allmänhet, vilken och när som helst: canicule. Men jag betvivlar att särskilt många fransmän är medvetna om att deras ord för värmebölja är härlett från ett begrepp som har sitt ursprung i det gamla Fornegypten.